En mörk november kväll för 9-år sedan satte jag mig i bilen (ungeför vid den här tiden), och som sällskap hade jag min vän Cissi. Vi begav oss mot Rommetravet, och bakom bilen hade jag en tom transport.

Ungefär två och en halv vecka innan denna dag hade jag följt min fina "fransman" över till de evigt gröna ängarna.

Det var ett hålrum i mitt hjärta.

Saknaden var så stor att jag den dagen jag stod med hans grimma i handen, ensam kvar, var helt övertygad om att det var den sista hästen i min ägo. Jag skulle lägga av...

Men har man vuxit upp med hästar omkring sig sedan långt innan jag minns får man snabbt abstinens... Så mycket tid att inget göra....

Men för att återgå till november kvällen för 9-år sedan...

Vi anlände till Rommetravets gäststallar och klev in.

Längst in i stallet, i en box utan belysning stod en ful liten häst i en trasig grimma.

Han gjorde ingen människa glad, mig gav han en klump i magen.

När vi vände bilen hemmåt igen var den tomma transporten bakom inte längre tom. Där stod en liten häst med trasig grimma.

En krigare i en ful förpackning!

Klumpen i magen följde med hem!

Det enda jag minns av resan hem är....en vägbula   !

Det har nu gått 9-år sedan den dagen - och vet ni vad?

Jag ångrar inte en sekund!

Monzan var inte någon försynt liten häst som frågade om lov, eller bad om att bli omtyckt.

Nej, han var den lilla fulingen med attityd och han bad inte om någonting. Han tog bara för sig!

Han klampade in i mitt hjärta och fyllde hålrummet. Han frågade inte. Han bara visade att han fanns och han gjorde det med attityd   .

Med Monzan har jag inte fått någonting gratis. Faktum är att han gav blanka fan i mig större delen av vårt första år tillsammans. Jag var något nödvändigt ont som fanns till hands för att ge han mat, städa lite och se till att han fick ut och springa. I övrigt hade han inte mycket till övers för tvåbenta varelser.

Han var aldrig dum (stökig, absolut- men inte dum) - han bara inte brydde sig.

Vem kan inte anta en sådan utmaning???   

Jag har hört alla argument och åsikter om honom. Allt från att han är galen och "dum i huvet" (vilket är den enda kommentar som säger mer om den som uttalar den - än om hästen) till att han borde slås ihjäl på fläcken.

Jag har lyssnat på dessa "förståsigpåare", sorterat det de har sagt och valt att lägga deras åsikter och tyckande på dynghögen. Det var där de hörde hemma, min åsikt. Och så kämpade vi vidare!

Idag är Monzan min absoluta bästa vän. Jag känner mig trygg tillsammans med honom (även när han sprätter runt som en yr höna). Vi har en ömsesidig respekt och han har viss frihet under ansvar. Under rimliga gränser.

Det har nu gått 9-år (på dagen) sedan han hämtades hem med mig som ägare. Tiden går fort!

Jag kan bara hoppas att vi ännu har många år kvar tillsammans.

 

Lotta och Chess

4 november 2014 18:38

Han är så fin din Måns. Jag är glad att jag lärt känna er. Som du säger... De negativa ordern säger mer om den som uttalar dem...Kram

Anne-Lie

6 november 2014 21:58

Tack Lotta & detsamma =))
Kram!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det har varit en del tekniskt strul den senaste tiden och med det kan ni om ni vill fortsätta följa mig här    Tack för den här tiden! ...

Tidsbrist och häcken full av saker som ska göras hellst nyss eller igår.... Ekvationen går inte ihop och jag blir bara trött      Det är just nu lite pyssel med att få tiden att räcka till. Det är ju trots allt inte mer än 24 timmar på ett dygn...

Vi har haft träningshelg här på gården med en för oss ny tränare. Jag tycker det verkar som att alla är nöjda    För mig var det väldigt nyttigt iaf. Att bryta mitt eget mönster om att tycka att rida i ridhus i cirklar är dödens tråkigt. Det gör ...

Det händer mycket nu på vissa plan, och på andra inte mycket alls. Det händer inte heller i rätt ordning vilket kan störa mig ganska rejält. Och det stör mig ATT jag stör mig. Ja ni fattar, det är inte alltid lätt      Monzan har blivit av med pä...

No words needed