En mörk november kväll för 9-år sedan satte jag mig i bilen (ungeför vid den här tiden), och som sällskap hade jag min vän Cissi. Vi begav oss mot Rommetravet, och bakom bilen hade jag en tom transport.

Ungefär två och en halv vecka innan denna dag hade jag följt min fina "fransman" över till de evigt gröna ängarna.

Det var ett hålrum i mitt hjärta.

Saknaden var så stor att jag den dagen jag stod med hans grimma i handen, ensam kvar, var helt övertygad om att det var den sista hästen i min ägo. Jag skulle lägga av...

Men har man vuxit upp med hästar omkring sig sedan långt innan jag minns får man snabbt abstinens... Så mycket tid att inget göra....

Men för att återgå till november kvällen för 9-år sedan...

Vi anlände till Rommetravets gäststallar och klev in.

Längst in i stallet, i en box utan belysning stod en ful liten häst i en trasig grimma.

Han gjorde ingen människa glad, mig gav han en klump i magen.

När vi vände bilen hemmåt igen var den tomma transporten bakom inte längre tom. Där stod en liten häst med trasig grimma.

En krigare i en ful förpackning!

Klumpen i magen följde med hem!

Det enda jag minns av resan hem är....en vägbula   !

Det har nu gått 9-år sedan den dagen - och vet ni vad?

Jag ångrar inte en sekund!

Monzan var inte någon försynt liten häst som frågade om lov, eller bad om att bli omtyckt.

Nej, han var den lilla fulingen med attityd och han bad inte om någonting. Han tog bara för sig!

Han klampade in i mitt hjärta och fyllde hålrummet. Han frågade inte. Han bara visade att han fanns och han gjorde det med attityd   .

Med Monzan har jag inte fått någonting gratis. Faktum är att han gav blanka fan i mig större delen av vårt första år tillsammans. Jag var något nödvändigt ont som fanns till hands för att ge han mat, städa lite och se till att han fick ut och springa. I övrigt hade han inte mycket till övers för tvåbenta varelser.

Han var aldrig dum (stökig, absolut- men inte dum) - han bara inte brydde sig.

Vem kan inte anta en sådan utmaning???   

Jag har hört alla argument och åsikter om honom. Allt från att han är galen och "dum i huvet" (vilket är den enda kommentar som säger mer om den som uttalar den - än om hästen) till att han borde slås ihjäl på fläcken.

Jag har lyssnat på dessa "förståsigpåare", sorterat det de har sagt och valt att lägga deras åsikter och tyckande på dynghögen. Det var där de hörde hemma, min åsikt. Och så kämpade vi vidare!

Idag är Monzan min absoluta bästa vän. Jag känner mig trygg tillsammans med honom (även när han sprätter runt som en yr höna). Vi har en ömsesidig respekt och han har viss frihet under ansvar. Under rimliga gränser.

Det har nu gått 9-år (på dagen) sedan han hämtades hem med mig som ägare. Tiden går fort!

Jag kan bara hoppas att vi ännu har många år kvar tillsammans.