När världen blåser omkring är det någorlunda tillåtet att vara sprättig! Märkligt många saker befann sig på fel plats vid fel tillfälle. Vi lyckades ta oss förbi utan att få en bredsida av omkringflygande föremål.
Jag är tacksam!
Blev ett kortare pass på ridbanan (där flygande saker tacksamt nog fastnat i staketet och låg still). Men det var bäst att ändå vara på sin vakt tyckte sprättben och blängde ordentligt och gick nån form av krabbgång förbi.
Men på övriga delar av ridbanan var han fin, mjuk och följsam!

Efter avslutat pass så begav jag mig ut i sällskap av Sandra och fångade in allt material på rymmen, knökade ihop det och la en lastpall över för att förhindra att det rymmer igen.
Flygande föremål, mörker, hästar = ingen bra kombo. Monzan får tåla det - men alla är inte Monzan. Och förövrigt skötte sig 4-åriga sällskapet betydligt bättre. Kunde herr sprätt låta bli att låta som en trumpet skulle han säkert inte bli lika upprörd heller.
Han låter, fladdrar lite men går ändå förbi allt fast i olika variationer. Tacksam igen!

Dagens lärdom är: man ska inte fnorka i motvind! Det blir inte bra :-/

Flygande matta???