teamcurious

Senaste inläggen

Av Anne-Lie - Lördag 20 jan 21:37

No words needed <3
Milen avverkad!

ANNONS
Av Anne-Lie - Fredag 19 jan 22:15

Stulen text :)
Av vem framgår överst i bild och är tagen ur senaste ridsport.

Hur väl känner ni er häst?

ANNONS
Av Anne-Lie - Torsdag 18 jan 22:00

En tid framöver kommer inläggen vara i någonslags organiserad oordning. Det är bara för att dåtiden ska hinna ifatt framtiden. Vilket kan ta ett tag så just för dagen gör vi ett besök i nutiden   .


Idag har vi haft besök av Susanne Widner som har träningar hos oss en gång i månaden under vinterhalvåret.

Meningen var att båda mina grabbar skulle vara med och att jag skulle vara glad och pepp. Var det så då? 

Nej såklart inte. Jag är inte sams med det råa vädret så när jag rör mig... känns det, så kan vi säga. Och det känns inte så bra! 

Det började med att Eddie faktiskt fick stå över att göra något alls. Gubben upplyste mig om att Eddie stått på näsan med ett ploff (eftersom det är snö) och gett sig själv en tjusig "rumpkaka". Nu finns det troligen ingenting som heter så men tänk lårkaka fast på rumpan, höger sida för att få en riktning. 

Han fick i allafall en rörelse koll och verkar vara samt känns hel förutom rumpgrejen. Han fick lite extra ompysslande och får vackert vila sig iform några dagar med lättare promenader.


Näste man ut var Monzan. Han har ju som bekant en ganska taskig pälskvalite på sin vinterpäls. Han är skavsåret personifierad. Och nu har han fått... ja just det, skavsår. Som ett brev på posten lagom till vi trappade upp träningen.

Vanligtvis brukar jag ha klippt honom en tre fyra gånger redan vid den här tiden. men nu valde jag att bara klippa en gång och det var länge sedan. Fel val helt klart.

Men glidslem och pälsglans är fina grejer så vi gjorde oss redo för träning när jag petar in nämnda ting i ögat med resultatet att tårarna rann och det sved som tusan. Nåja!

Men, för att återgå till träningen.

Jag har medvetet låtit Monzan komma ur kondition sedan vi vurpade, då han var i full tävlingskondis. Han har vilat, återhämtat sig och promenadridits. Lägg till det att han numera har en polare i hagen.

Han har liksom landat lite mentalt och kroppsligt på jorden. Han är lugn, men med massor av energi. På ett lagom sätt och inte som ett" uppe i det blå skruvat Monzan sätt".

Det roliga med Sussiträningarna är att det är så enkelt. Iaf så länge hon håller rätt på höger och vänster. När man ska göra det själv blir det stökigt i huvet.

Idag blev jag lite förvånad. Jag hittade igentligen inget lätt och svårt varv. Det var kanske något lättare åt vänster. 

Vilket betyder att just nu är han ganska rak, och det är hit jag har jobbat för att få honom samtidigt som vi trappat ner på konditionen. För det är nu vi ska börja bygga. Bygga upp honom på nytt till en stark, hållbar liksidig häst.

Jag är nöjd!

Monzan var nöjd för han var loss i både kropp och knopp.


Så vi jobbar vidare härifrån

  

Det är här ute vi gör det mesta av våran träning   

Men även vi kryper in i ridhuset då och då för att göra våra övningar, de som vi inte kan göra utomhus just nu iaf!


Av Anne-Lie - Söndag 14 jan 08:52

Vi gör ännu ett tidshopp och landar i tiden resten av augusti. Dvs från den 7:e och tills augusti tog slut. Det är igentligen ingen lång tid men den kändes lång för att så otroligt mycket hände. Många tankar och funderingar samt beslut!


Jag har ett sånt litet flashback minne av att jag sitter på bänken utanför stallet och funderar över hur framtiden kommer att bli för Monzan. Jag hade sällskap och vi drack kaffe och bollade funderingar.

Gubben åker förbi på fyrhjulingen, stannar till, och häver ur sig att "Det är dax att skaffa en ny häst", och åker vidare.

Först fick det mig att bli arg. Inte tänker jag väl göra mig av med Monzan oavsett?? Är han inte klok??

Men med lite eftertanke så var det ju inte det han sa, han sa ju att jag skulle ha en till.


Det var startskottet till det som hände sedan.

Jag åkte på en roadtrip en bra bit bort för att kika på en häst. Till en början lät allting så bra - men sen började magkänslan säga NEJ så det blev inget av det.


En eftermiddag sitter jag och scrollar bland hästannonser. Jag vet vad jag söker och har satt sökkriterierna väldigt snävt. Och plötsligt dyker det upp en bild på skärmen som skriker KÖP MIG!!!

Jag scrollade vidare, men återkom till den skrikande bilden hela tiden. Jag mailade iväg en fråga och var beredd på att den redan skulle vara såld. Men icke!

Så redan nästa dag var jag där och kikade. Pratade med ägare/uppfödare och försökte att både med hjärna och hjärta bilda mig en uppfattning. Och bilden...ja den visade verkligen rätt häst   

Så jag bestämde mig för att följa magkänslan.


Det var bara att fara hem och tala om att jag köpt mig en häst. Jag hade även ett snack med Monzan om att det från och med nu skulle bli andra bullar. Jag tror han var med på noterna!


Så den 1 september gjorde vi affär och jag rullade hemmåt med en ny vän i lastbilen.

 

Möt Eddie Mercury "Eddie"

En valack född 2014 e: Blue York Yankee

En högrest kille på 167cm över havet. Det var faktiskt det enda som jag funderade ett varv extra över. Men valde att bortse ifrån. Troligen blir han nån centimeter till...


Han är vare sig inriden eller inkörd, bara allmänt hanterad. Jag var nöjd med mitt köp.


Dagen efter han anlände fick han börja i Monzans skola. Jag släppte helt sonika ihop dom. Trots att jag vet att Monzan gått ensam större delen av sitt liv då hästarna som släpps in i hans hage oftast vill ut igen...

Magkänslan sa att Monzan var redo för en vän och att Eddie skulle vara den vännen.

Så bra det blev   


Man kan kalla det ett impulsköp. Men det var ändå någonstans ett välplanerat impulsköp. 


Och under tiden som allt det här händer så repade sig Monzan. Han fick hjälp av både veterinär och equieterapeut. Och ganska fort kunde han gå i vanlig hage igen. Och fortsättningsvis med sällskap   

Av Anne-Lie - Fredag 12 jan 22:40

För att hänga med i svängarna om vad som har hänt så måste vi hoppa lite i tiden.

Närmare bestämt till den 6 augusti 2017.

En dag som började så bra, men slutade i totalt mörker!

En dag med så mycket spretiga känslor att jag nu faktiskt väljer att bara delge fakta och en å annan minnesbild från den dagen.


Monzan skulle delta i Rimborittens 80km klass. Han var så fin     

 

Efter 73 ridna kilometrar så händer det som inte får hända. Vi går omkull! Med ett brak så slår vi i backen med hela vänster sidan. 

Vi bryter på banan och ska bli mötta av veterinär. Jag väljer att gå sakta mot tävlingsplatsen, men bakvägen för att det ska bli en kortare väg.

Vi gick och vi gick.

Monzan är sned som en ostkrok och vi linkar fram stöttande varandra efter bästa förmåga.

Jag minns uppförsbacken som tornade upp sig framför oss som ett berg och tårarna trängde fram ur ögonen. Hur f-n ska vi komma upp DÄR?

Där någonstans bestämde jag mig att ska det gå åt helvete så ska det iaf inte göra det i en jäkla uppförbacke, det får gå åt helvete nå annanstans. Punkt.

Jag släppte Monzan lös och gick själv bakom och puttade/stöttade honom upp för backen som inte var så enorm som den då kändes, men ganska lång och seg.

Strax efter uppförbacken möttes vi upp av en bil innehållande veterinär, tävlingsdomare och tävlingsledare. Monzan kollades upp och gemensamt beslutade vi att jag skulle fortsätta gå den korta bit som var kvar för att där gå direkt in till veterinär.


Jag är tacksam för det bemötandet och den hjälp vi fick på plats. Monzan blev undersökt och smärtlindrad för att kunna transporteras hem. Jag fick hela ekipaget utrustat med en chaufför vilket gjorde att jag kunde stoppa i mig en hel del smärtstillande och lösa lite praktiska saker redan på vägen hem.


Jag är också tacksam för hjälpen jag fick hemma i stallet. De såg till att Monzans box ställdes i ordning med extra allt och stöttade honom vid urlastning och in i stallet. De såg till att han drack ordentligt och att han fick maten serverad framför näsan.

Min veterinär kom ut dagen efter och styrde upp undersökningar och behandling. Bästa!


Själv fick jag finna mig i att genomgå en röntgenprocedur där jag tror att de kollade av varenda ben i kroppen. Men förutom blå, klämd och ett nackligament som än i dag spökar så var jag fit for fight!


Några dagar senare med Monzan under behandling och tankar som snurrade i huvudet så fattades ett beslut. Beslutet togs av ett förfluget ord från gubben. Först gjorde det mig förbannad, men efter att ha sugit på det en stund så kändes det rätt okej. Märkligt hur hjärnan fungerar   


Mer om det kommer....


Av Anne-Lie - Torsdag 11 jan 23:07

Håll utkik för det kan vara så att här kommer det hända grejer framöver.
Ett långt uppehåll innebär en lång missad historia. Delar av den kommer helt enkelt att vara missad. Delar av den kommer att återberättas.
Och en nykomling presenteras ?

Men eftersom klockan är massor och jag näst intill är medvetslös när klockan ringer och det fortfarande är mörkt ute, så blir det inget av med det nu. Det får vänta ett litet tag. Men har det ekar tomt så länge så tänker jag att det inte har så stor betydelse.
Jag har lämnat ett spår....

Av Anne-Lie - 11 maj 2017 23:12

Här har det inte skrivits en rad sedan universum vändes upponer på en förmiddag.

Kanske blir det ändring på det nu eller kanske inte. Vet inte riktigt om sugen är hittad....

Monzan - min fantastiska krigare är back in business =))

Vi tappade nästan allt och det tar tid att bygga upp igen. Och ju friskare Monzan blev så blev det tvärtom för mig. Nog om det.

Nu är det lite mer ordning på torpet och för att göra en lång historia kort så sammanfattar vi 2016 som till största del skit och sen punkt med det.

I år har Monzan gjort säsongsdebut på Lovisedalsritten CR40. Något han utförde på bästa sätt i makligt tempo utan att vara speciellt förberedd.

Mot nya mål =))

Idag har vi varit på Sussi träning. Jag är så glad att jag hittade henne. Monzan kliver in på hennes träningar med stort ego och kliver ut med ett ännu större. Han gillar verkligen övningarna han får. Och han blir mjuk som smör.
Piloten måste verkligen ta sig i kragen och öva mellan gångerna. Annars försvinner ju liksom vitsen med det hela.


Av Anne-Lie - 16 september 2016 21:46

Det är så mycket tankar som trängs i huvudet. "Varför" är ett ord som återkommer i olika varianter.
Jag lastar mig själv. Vad hade jag kunnat gjort annorlunda. Kunde jag reagerat fortare. Kunde jag ha gjort "vad som helst"?

En tacksamhetens tanke till sambon. Han låter mig bryta ihop, sopar ihop spillrorna, knådar till mig och får mig att orka vidare. Ett steg i taget. En dag i taget.

Det är pälssättningstid. Monzan brukar bli lite "off". Det var min första tanke.
Senare samma dag sa magkänslan att det inte var pälsen som var problemet - men vad!?
Dagen efter slutar han äta....och dricka.
Här är jag orolig på riktigt!
Han är lite gul i slemhinnorna.
Jag ordnar fram lite torrhö och han pillar i sig det efter nära två dagar utan. Och i samma veva slukar han en balja vatten.

Veterinärbesök.
Hela hästen lyssnas och kläms på. Allt verkar vara i sin ordning. Men magkänslan säger blodprov med rubbet samt leverprover.

Monzan fortsätter att pilla i sig hö och vatten.
Han är mer som en normal häst. Inget illa menat om normala hästar - men så är inte min Monzan. Det är fel!

Första svaret kommer och visar ingen infektionsbild. Ingen inflammation.
Men GGT var 1.57 (<_0.4)
Kraftigt förhöjt alltså. Ett prov skickas till Uppsala.
Monzan pillar i sig hö och vatten samt mash med B-vitaminer.

Uppsala provet klart idag.
GLDH 2400 (<_190)

Här fick jag skrämselhicka!!!!
Nu är jag rädd. På riktigt!

Monzan har en allvarlig förgiftning med allvarligt påverkad lever.
Frågan är av vad?
Alla njurvärden är normala.
Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan.
Nu väntar högst troligt en leverbiopsi. Vad exakt man får reda på av en sådan vet jag inte. Men det kommer jag att bli varse.

Att sätta in behandling innan är mer riskfyllt än hjälpfullt. Mitt hjärta brister igen...

Jag klamrar mig fast vid hoppet att det mest kritiska skedet är över och att vi nu ska rida ut stormen.
Jag lever på hoppet om att levern k a n återhämta sig.
Jag är livrädd för att det ska bli permanenta skador - och isf hur stora.
Jag försöker på alla tänkbara sätt underlätta för min fantastiska underbara krigare. Han är en kämpe, jag vet det. Och nu får han kämpa. Det finns inget alternativ. Inte nu. Inte än.

Kämpa nu Monzan! Vi ska fixa det här. Tillsammans. Det bara måste bli så.

Bästa älskade vännen <3

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se