Ja, det kan man absolut säga att han har. Han bara tog den, utan att fråga!
Och den blir större och större.

Vi har gått igenom en del. Skulle jag nämna allt blev det en bok :-)
Första tiden ångrade jag mig många gånger efter X antal halvt skenturer i vagn eftersom jag antingen råkat nysa, snyta mig eller dylikt. Mina armar kändes kilometerlånga, jag hade kramp i låren efter att ha spjärnat i vagnen. Varje gång!
Helstängt huvudlag, tussar i öronen, gummitutor på öronen och huva på det så blev körturerna nästan behagliga. Läs inte det här pappa.... :-S

En del nervösa kvällar på travet. Fler nervösa besök på mälarkliniken. En operation. X-antal besök på löpbandet. Ursparkad ur vagn med spräckt bäcken och lös häst på landsväg.
Många eländiga promenader då hästkraken for omkring som en propeller och vi hade ändlösa diskussioner om vem som igentligen gick med vem. Tålamodsprövande!

Vem kan motstå detta??? :-D

Han har en vilja av stål och ett hjärta av guld, men en kropp som inte alls är optimal för att vara travhäst (snällt sagt). Han blev pensionär vid 8-års ålder.

Då började nästa bekymmer. Vad sägs om att hoppa upp och hästen försvinner flera kilometer baklänges i ren förvirring. Jag kan säga att det är svårt att ta sig av när något förflyttar sig full fart baklänges. Det var lika bra att sitta kvar och vänta på ett stopp.
Sen började vi om på ett annat sätt ;-)

Att han skulle finna sin grej i distansen var svårt att förstå då. Men att det blev så tillslut känns idag jätte bra.
Jag har inga riktiga mål utan vi tar en start i taget - så får vi se vart vi hamnar!

Vintern kommer till stor del ägnas åt dressyr. Stor tung häst behöver kunna bära sig för att hålla. Vi jobbar på.

8-år i min ägo idag. Hoppas på många många fler år tillsammans.
Ett som är säkert och det är att med en sprättben är det aldrig tråkigt. Det kan vara mycket saker men inte det.....