Är rätt mör i kroppen efter allt vandrande med sjuk häst. Ffa höfter och fötter.
Nu är jag ännu mer mör kan man säga...
Dagens tankeverksamhet kanske inte var på topp eller nåt - men det gav utdelning så jag kan inte vara annat än nöjd!

Min plan var att rida Monzan ett pass på banan innan den skulle bli upptagen för träning. Sagt och gjort. Ett 40minuters pass med skritt och trav på volter och lite olika ridvägar och diverse snirklingar hit och dit. Ställa och böja osv. Vi gjorde vårt bästa för att vara överens om tempo osv och bitvis blev det riktigt bra.
Kom upp till stallet lagom innan första träningsgruppen gick ner.
Monzan fick vara kvar inne och stå på tork i gosigt täcke.
Där någonstans försvann min hjärna...
En deltagare i grupp 2 hoppade av och jag hoppade in. (Hur gick det till?)
Så med 1 1/2 timmes vila gick Monzan ner på banan igen för ett pass för tränare.
Han var fin <3 Sååå fin <3
Har återigen fått bekräftat att det faktiskt går framåt. Att jag ibland tycker att vi backar eller står och stampar beror troligen på att vi faktiskt höjer ribban en del. Plus att vi har gjort lite utrustningsbyte.
Men vi har gjort tjusiga serpentinbågar till medellinjen och tillbaka utan att tappa bogar och bakben. Vi har fått poletten att ramla ner angående sidvärtes längst spåret och kan numera utföra det i trav utan att trassla ihop oss och slå på en tvärnit. Möjligen är det inte det mest tjusiga, men han har hajjat grejen.
Vi har gjort klockrena galoppfattningar i vänster varv. Att vi sen försvann som ett jetplan är en annan historia. Men vi gjorde även några bra övergångar från hysteriskt rolig galopp till trav. Högergaloppen är svårare men vi fick till det med och avslutade med ett bocksprång som höll på att bli en flygande tackling av träningskamrat. Förlåt!
Vi har även hittat ett sätt att få kusen att vänta. Ungefär det svåraste han vet! Men när det funkar är det underbart :-)
Han är märkligt nog lättast att prata med. Så om jag pratar konstant så lyssnar han. Är det det som krävs för "vänta" och "lyssna" så absolut. Jag kan prata. Konstant!

Jag är grymt nöjd! Fast min kropp protesterar just nu över att behöva röra sig. Den vill inte mer. Jag är inte sams med den alls. Men det känns som det kvittar för som sagt, grymt nöjd med min häst!

Slutade 19.30 igår och hade tänkt kika på Monzans ben, fixa lite krafftfoder och sedan lägga mig på soffan och glo på Dallas.
Riktigt så blev det inte. Det blev faktiskt inte alls så....
Han klia Monzan i pannan och flytta hans burkar från ena änden av stallet till den andra.... sen fick jag annat att göra.
Istället har jag tempat, pulsat, promenerat, promenerat och promenerat lite till. Tjoat, hejat och peppat att kämpa på.
Med avbrott för veterinärbesök.
De stunder hästen i fråga behövde vila har jag haft henne i kameran bredvid mig i sängen. Minsta ljud har jag hört. När det började fisas kunde jag börja andas lite lättare.
Sen traskade vi omkring lite till.
Fram till 01.30 hade vi månen som sällskap. Och läskig dimma. Vid 03 var det bara mörkt.
En redig förstoppning långt in och en väldans massa gas. Tacka fan för att det gör hysteriskt ont :-(

Imorse var vi ut igen, då var det nästan ljust! Håller tummarna nu att det är åt rätt håll för nu är tjejen hungrig :-) Och ganska purken över att inte få det hon vill ha. Det ser jag som ett positivt tecken.
Själv är jag lagom mosig i skallen. Jag har ont i fötterna och är redigt trött.
Det här blir en lååång dag....

Morgonvandring :-)

Det är väl knappast någon nyhet att folk ligger på spikmatta. Jag har hört hur mycket som helst om dessa mattor och har haft en liggandes bredvid sängen sedan lååång tid. Har jag använt den?
Svar nej!
Den ser fullkomligt vidrig ut. Och just ikväll insåg jag att vi har en till. En som ser ännu mer vidrig ut...:-S

Men, idag har jag kastat mig på mattan i ren desperation för att se om det möjligen kunde funka att få bort huvudvärken som förföljt mig över en vecka.
Och ja vad ska jag säga. Bra vart det inte, men något bättre iaf. Och i kombo med lite värktabletter blev huvudet rätt bra.

Något som mer har blivit rätt bra är Monzans ben. Inte bra - men bättre än igår. Och allt som är bättre är åt rätt håll :-)
Han fick en prommis, skrubbade, torkade och lindade ben. Står så över natten igen och är förhoppningsvis ännu lite bättre i morgon.
Dessutom får han nu fyra hela dagar att göra ingenting på utom att gå till brevlådan och skrubba ben.
Idag (dag2) har han klätt av sig grimman någonstans i hagen. Kul! Letar i morgon då det är ljust. Chansen är något större att jag skulle hitta den då än nu.

Nu ska jag faktiskt lägga mig på mattan en stund igen. Inte mördarmattan utan den vanliga spikmattan... nån måtta får det vara på perforeringar i ryggen!

Och några fler fula....
Monzan står med tjockt bakben och jag ber till högre makter att det beror på såret längre ner på samma ben.
Benet är skrubbat och fixat och lindat.
Håller en tumme...näe jag håller alla tummar.
Jag hatar lera. Jag har fått nog. Ge mig snö och minusgrader - tack!

En timmes trim pass för Sandra och jag känner mig gammal, urvriden och halvdöd. Jag går som Zeb Macahan och det värker i magen och diverse andra ställen. Undrar hur sprättben känner sig?
Han såg förvisso oförskämt pigg ut ändå även fast han tyckte det var jättejobbigt!

Vi har övat skolorna i skritt. I ena varvet har han lättare för öppna och i andra slutan. Vilket varv som var vilket orkar jag inte lista ut just nu, men han har svårare för att bära med höger bak.
I traven har vi flyttat rumpa ut och in på volt. Övergångar mellan kort mer samlad trav och en "normal" trav med mer tryck och längre steg istället för att det bara ska gå fortare.
Piloten fick lättare hjärnblödning och höll på att tippa av när det blev en sak för mycket att tänka på.
Kan inte förstå varför jag glömmer en sak när jag ska tänka på en annan??
Det är svåååårt att få till allt :-S

Men fin blev han <3
Han fick en jäkla swung genom ryggen och jobbade på så duktigt.
Provade att rida på ett 3-delat D-rings bett och det föll herrn i smaken. Han tog ett fint stöd utan att vrida käken. Tackar!
Det får bli nya ridbane bettet ett tag framöver.

Nu ska jag självdö en stund och hoppas att jag kan röra mig i morgon. Mycket som ska göras då....

Ja, det kan man absolut säga att han har. Han bara tog den, utan att fråga!
Och den blir större och större.

Vi har gått igenom en del. Skulle jag nämna allt blev det en bok :-)
Första tiden ångrade jag mig många gånger efter X antal halvt skenturer i vagn eftersom jag antingen råkat nysa, snyta mig eller dylikt. Mina armar kändes kilometerlånga, jag hade kramp i låren efter att ha spjärnat i vagnen. Varje gång!
Helstängt huvudlag, tussar i öronen, gummitutor på öronen och huva på det så blev körturerna nästan behagliga. Läs inte det här pappa.... :-S

En del nervösa kvällar på travet. Fler nervösa besök på mälarkliniken. En operation. X-antal besök på löpbandet. Ursparkad ur vagn med spräckt bäcken och lös häst på landsväg.
Många eländiga promenader då hästkraken for omkring som en propeller och vi hade ändlösa diskussioner om vem som igentligen gick med vem. Tålamodsprövande!

Vem kan motstå detta??? :-D

Han har en vilja av stål och ett hjärta av guld, men en kropp som inte alls är optimal för att vara travhäst (snällt sagt). Han blev pensionär vid 8-års ålder.

Då började nästa bekymmer. Vad sägs om att hoppa upp och hästen försvinner flera kilometer baklänges i ren förvirring. Jag kan säga att det är svårt att ta sig av när något förflyttar sig full fart baklänges. Det var lika bra att sitta kvar och vänta på ett stopp.
Sen började vi om på ett annat sätt ;-)

Att han skulle finna sin grej i distansen var svårt att förstå då. Men att det blev så tillslut känns idag jätte bra.
Jag har inga riktiga mål utan vi tar en start i taget - så får vi se vart vi hamnar!

Vintern kommer till stor del ägnas åt dressyr. Stor tung häst behöver kunna bära sig för att hålla. Vi jobbar på.

8-år i min ägo idag. Hoppas på många många fler år tillsammans.
Ett som är säkert och det är att med en sprättben är det aldrig tråkigt. Det kan vara mycket saker men inte det.....

Monzan o jag tog oss en utflykt till romfartuna för att rida en distans anpassad variant av hubertusritt, dvs inga hinder :-)

Har konstaterat att sprättben har en lysande egenskap. När han kommer i större sällskap, dvs fler än bara han så skärper han till sig. Fast det gäller inte på hemmaplan, men man får vara glad att det händer någonstans.
Idag blev det även en ritt i regn vilket inte är sprättbens favorit. Men i sällskap så var det helt okej. Efter ett tag hittade han sitt energisparläge och bara tuffade på.
Varför kan man inte uppföra sig så hemma?
Efteråt fick han parkera i släpet medan jag tog en liten fika. Det brukar inte heller vara någon hit, men det gick ju alldeles lysande.
Kan jag hoppas att dagens goda uppförande håller i sig? *håller tummarna*

Efter att ha tagit rätt på alla blöta saker, duschat häst, torkat små kottar osv osv så har jag fått mat i magen. Nu väntar en varm dusch och absolut inget mer för idag :-)

Strax före 8 gav vi oss ut för att jogga grusväg. Sprättben hade bråttom!
Jätte bråttom!
Så bråttom att jag knappt han med. Så kan det gå...
Men han var tämligen nöjd när vi kom tillbaka. Jag var kanske inte riktigt lika nöjd. Fast jag var nöjd att vi faktiskt kom tillbaka. Tillsammans!

Lite bilder (med betoning på lite) från året som gått. Även fast det är en skvätt kvar.