För att hänga med i svängarna om vad som har hänt så måste vi hoppa lite i tiden.

Närmare bestämt till den 6 augusti 2017.

En dag som började så bra, men slutade i totalt mörker!

En dag med så mycket spretiga känslor att jag nu faktiskt väljer att bara delge fakta och en å annan minnesbild från den dagen.

Monzan skulle delta i Rimborittens 80km klass. Han var så fin     

Efter 73 ridna kilometrar så händer det som inte får hända. Vi går omkull! Med ett brak så slår vi i backen med hela vänster sidan. 

Vi bryter på banan och ska bli mötta av veterinär. Jag väljer att gå sakta mot tävlingsplatsen, men bakvägen för att det ska bli en kortare väg.

Vi gick och vi gick.

Monzan är sned som en ostkrok och vi linkar fram stöttande varandra efter bästa förmåga.

Jag minns uppförsbacken som tornade upp sig framför oss som ett berg och tårarna trängde fram ur ögonen. Hur f-n ska vi komma upp DÄR?

Där någonstans bestämde jag mig att ska det gå åt helvete så ska det iaf inte göra det i en jäkla uppförbacke, det får gå åt helvete nå annanstans. Punkt.

Jag släppte Monzan lös och gick själv bakom och puttade/stöttade honom upp för backen som inte var så enorm som den då kändes, men ganska lång och seg.

Strax efter uppförbacken möttes vi upp av en bil innehållande veterinär, tävlingsdomare och tävlingsledare. Monzan kollades upp och gemensamt beslutade vi att jag skulle fortsätta gå den korta bit som var kvar för att där gå direkt in till veterinär.

Jag är tacksam för det bemötandet och den hjälp vi fick på plats. Monzan blev undersökt och smärtlindrad för att kunna transporteras hem. Jag fick hela ekipaget utrustat med en chaufför vilket gjorde att jag kunde stoppa i mig en hel del smärtstillande och lösa lite praktiska saker redan på vägen hem.

Jag är också tacksam för hjälpen jag fick hemma i stallet. De såg till att Monzans box ställdes i ordning med extra allt och stöttade honom vid urlastning och in i stallet. De såg till att han drack ordentligt och att han fick maten serverad framför näsan.

Min veterinär kom ut dagen efter och styrde upp undersökningar och behandling. Bästa!

Själv fick jag finna mig i att genomgå en röntgenprocedur där jag tror att de kollade av varenda ben i kroppen. Men förutom blå, klämd och ett nackligament som än i dag spökar så var jag fit for fight!

Några dagar senare med Monzan under behandling och tankar som snurrade i huvudet så fattades ett beslut. Beslutet togs av ett förfluget ord från gubben. Först gjorde det mig förbannad, men efter att ha sugit på det en stund så kändes det rätt okej. Märkligt hur hjärnan fungerar   

Mer om det kommer....

Håll utkik för det kan vara så att här kommer det hända grejer framöver.
Ett långt uppehåll innebär en lång missad historia. Delar av den kommer helt enkelt att vara missad. Delar av den kommer att återberättas.
Och en nykomling presenteras ?

Men eftersom klockan är massor och jag näst intill är medvetslös när klockan ringer och det fortfarande är mörkt ute, så blir det inget av med det nu. Det får vänta ett litet tag. Men har det ekar tomt så länge så tänker jag att det inte har så stor betydelse.
Jag har lämnat ett spår....

Här har det inte skrivits en rad sedan universum vändes upponer på en förmiddag.

Kanske blir det ändring på det nu eller kanske inte. Vet inte riktigt om sugen är hittad....

Monzan - min fantastiska krigare är back in business =))

Vi tappade nästan allt och det tar tid att bygga upp igen. Och ju friskare Monzan blev så blev det tvärtom för mig. Nog om det.

Nu är det lite mer ordning på torpet och för att göra en lång historia kort så sammanfattar vi 2016 som till största del skit och sen punkt med det.

I år har Monzan gjort säsongsdebut på Lovisedalsritten CR40. Något han utförde på bästa sätt i makligt tempo utan att vara speciellt förberedd.

Mot nya mål =))

Idag har vi varit på Sussi träning. Jag är så glad att jag hittade henne. Monzan kliver in på hennes träningar med stort ego och kliver ut med ett ännu större. Han gillar verkligen övningarna han får. Och han blir mjuk som smör.
Piloten måste verkligen ta sig i kragen och öva mellan gångerna. Annars försvinner ju liksom vitsen med det hela.

Det är så mycket tankar som trängs i huvudet. "Varför" är ett ord som återkommer i olika varianter.
Jag lastar mig själv. Vad hade jag kunnat gjort annorlunda. Kunde jag reagerat fortare. Kunde jag ha gjort "vad som helst"?

En tacksamhetens tanke till sambon. Han låter mig bryta ihop, sopar ihop spillrorna, knådar till mig och får mig att orka vidare. Ett steg i taget. En dag i taget.

Det är pälssättningstid. Monzan brukar bli lite "off". Det var min första tanke.
Senare samma dag sa magkänslan att det inte var pälsen som var problemet - men vad!?
Dagen efter slutar han äta....och dricka.
Här är jag orolig på riktigt!
Han är lite gul i slemhinnorna.
Jag ordnar fram lite torrhö och han pillar i sig det efter nära två dagar utan. Och i samma veva slukar han en balja vatten.

Veterinärbesök.
Hela hästen lyssnas och kläms på. Allt verkar vara i sin ordning. Men magkänslan säger blodprov med rubbet samt leverprover.

Monzan fortsätter att pilla i sig hö och vatten.
Han är mer som en normal häst. Inget illa menat om normala hästar - men så är inte min Monzan. Det är fel!

Första svaret kommer och visar ingen infektionsbild. Ingen inflammation.
Men GGT var 1.57 (<_0.4)
Kraftigt förhöjt alltså. Ett prov skickas till Uppsala.
Monzan pillar i sig hö och vatten samt mash med B-vitaminer.

Uppsala provet klart idag.
GLDH 2400 (<_190)

Här fick jag skrämselhicka!!!!
Nu är jag rädd. På riktigt!

Monzan har en allvarlig förgiftning med allvarligt påverkad lever.
Frågan är av vad?
Alla njurvärden är normala.
Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan.
Nu väntar högst troligt en leverbiopsi. Vad exakt man får reda på av en sådan vet jag inte. Men det kommer jag att bli varse.

Att sätta in behandling innan är mer riskfyllt än hjälpfullt. Mitt hjärta brister igen...

Jag klamrar mig fast vid hoppet att det mest kritiska skedet är över och att vi nu ska rida ut stormen.
Jag lever på hoppet om att levern k a n återhämta sig.
Jag är livrädd för att det ska bli permanenta skador - och isf hur stora.
Jag försöker på alla tänkbara sätt underlätta för min fantastiska underbara krigare. Han är en kämpe, jag vet det. Och nu får han kämpa. Det finns inget alternativ. Inte nu. Inte än.

Kämpa nu Monzan! Vi ska fixa det här. Tillsammans. Det bara måste bli så.

Bästa älskade vännen <3

Här rullar det på.
På midsommardagen klev Monzan på släpet för en liten roadtrip. Destination Stockholm - lite närmare bestämt Djurgården. Vi var ett litet gäng som tillbringade några timmar till häst i ett strålande väder.
Monzan rörde sig i stadstrafik, längs djurgårdskanalen där båtar puttrade fram och på fina ridstigar som han aldrig gjort annat. Men han var rätt slut i kolan när vi kom hem igen.

Dagen efter åkte vi iväg igen för att göra en träningsrunda på 30km.
Monzan kändes fin men lite off i huvudet.
Vi passade på att ta ner de sista snitslarna från romfarsritten när vi ändå red förbi.

I övrigt fortsätter vi träna på.
Monzan är återkollad av veterinär och det ser fortsatt bra ut.

Vattenträningen fortsätter som vanligt och han går varannan gång riktigt tungt och varannan gång medium hårt.

I helgen som var begav vi oss till Kristinehamn där A9-ritten med SM gick av stapeln. Jag och Kattis groomade Marie som lotsade Cera genom 80km* i till största del ösregn. Men det gick ju det med =))

Tiden rullar på. Snart har halva 2016 passerat.
Här hemma rullar det på med diverse projekt. Livet på landet =))

Monzan tränar på och känns fortsatt fin. Han är verkligen en fantastiskt häst på alla vis <3
Jag hoppas att vi kan nå våra mål för i år.

Närmare bestämt i två månader!!!
Jösses vad tiden springer iväg :-/

Sedan sist har vi kommit igång på lite mer allvar. Monzan är kollad av veterinär ännu en gång samt att vi har stor hjälp av Equirehab där vi är minst varannan vecka för att gå på vattenbandet och lägger taktik för fortsatt träning.

Vi har även kompletterat den vanliga träningen med att då och då byta ut ett vanligt pass mot ett pass i vagn. Monzan får då dra sin gamla speedcart från travtiden. Den är lätt och påverkar inte honom på något sätt. Han kan helt obekymrat bara tuffa på - men utan att ha mig på ryggen.

Han är extra dövad med tussar, gummitutor och huva. Det är faktiskt mest för min skull! Han är som han alltid har varit i vagn. Väldigt på....fort ska det gå!
Lite Monzan i ett nötskal.

Vi har debuterat tävlingssäsongen 2016 med en CR40 i finnerödja i början av maj.
Det är ett under att vi faktiskt kunde genomföra detta.
Jag är glad att jag inte riktigt tog till mig hur illa Monzans skada faktiskt var. Jag gjorde bara vad som jag ansåg nödvändigt för att få honom tillbaks på banan. Och med täta veterinärkontroller och taktiksnack så har det gått över förväntan.
Den gamle gubben har bra grundfysik <3

Han genomförde sin debut strålande. Han var stark hela vägen, pulsade bra och gick i genom veterinärbesiktningarna utan anmärkningar.

Nu är vi i ett annat läge!
Nu ska vi dit vi inte varit förr. Men vi har bra hjälp på vägen. En bra veterinär, teamet på equirehab och en suverän hovis.

Är det något som brister nu så är det jag som får ta på mig dumstruten.

Min bästa kompis!
Tiden får utvisa hur det går.
Nu har vi dryga två månader på oss att komma i riktigt form.....

Det är väl dax för lite uppdatering igen. Det händer ju liksom saker ?

Monzan har jag helt lagt om träningsupplägg på i år eftersom det blev som det blev. Facit på det vet jag inte än men hittills verkar det gå som önskat.
Han har varit med på träningarna i helgen där vi (eller mest jag då), har fått lite mer verktyg och mer på fötterna för vidare träning. Det ska nog gå bra!
Jag håller mig till planen så får vi se vad återkollen säger. Tummar till det tack !

Med på träningarna har ju såklart även Doris varit. Hon är ju lite mer självskriven där än Monzan.
Och efter denna helg kan hon få titulera sig körhäst....iaf nästan.
Fyra pass har hon utfört på bästa sätt. Tre av dom har hon dragit sin vagn. Det sista passet med vagnen förspänd så som den ska vara. Lilla älskade känsliga skitstina vad duktig du är <3

En liten bit närmare målet som körhäst!
Men även med små steg kommer man framåt =))

Själv har jag gått över 40000 steg i skor jag inte är van vid och ett skavsår på det. Det känns i benhinnorna...

En stund i massagefotöljen, lite ice power, godis, en öl och omkullvickad i soffan så känns det rätt bra ändå.
Jag är så nöjd och glad att jag skulle kunna skutta runt - om det inte var för att mina ben/fötter inte alls vill detsamma. Så jag ligger snällt kvar och är nöjd ändå.