Så var det äntligen dax att dra igång tävlingssäsongen.
Först ut en CR50 för att lufta oss i lugn o ro och få in rutinerna igen.

Vi kom iväg nära utsatt tid och han till Örebro - där dog kameran i släpet!
Ja ja, det var väl ett världsligt problem.

Fram kom vi utan missöden och Monzan gick genom förbesiktningen utan bekymmer.
Sen var det frukost åt alla.

Själva ritten då?
Första slingan utan problem. Första milen i klunga och det gick fortare än tänkt. Men jag slapp iaf bråka med Monzan om hurvida vi är överens om vem som bestämmer tempo.
Den som hade mest bekymmer på slingan var min groom Stina. Bilens baklucka bestämde sig för att gå i baklås och där fanns typ allt hon behövde.
Men i distansvärlden finns det massor av trevligt och hjälpsamt folk så det löste sig ändå. Å bara så du vet Stina, du är min hjälte <3

Besiktning och vila. Monzan äter bra men har ännu inte kommit igång och dricka.

Slinga två.
Efter ca 5km känns Monzan fram halt. Konstaterar att han tappat en dojja. Upp med luren, ringer Stina samtidigt som jag börjar gå tillbaka ett par hundra meter mot vägen där groombilarna åker.
Stina dyker upp och skolådan ska fram.
Ja men vänta nu här....den är i bakluckan....som inte går att öppna!!! Va fan!
In i baksätet och stack in armen genom en liten lucka och kunde fiska fram skolådan till hålet för att sedan famla efter rätt saker som gick att plocka fram i omgångar.
På med skon. Monzan inte helt nöjd med att stå still. Inte heller på tre ben.
Nåja! En blodig tumme senare satt skon på plats och vi kunde fortsätta.
Och då var han inte halt heller.

Med facit i hand ska jag hedanefter alltid tävla med sulor. Det var en hel del grovt grus och bitvis stenkross. Monzan blir tassig och lite ömfotad. Att han dessutom kilade fast stora stenar i fossarna som Stina fick kämpa för att få loss gjorde inte saken bättre.

Men trots att vi fick ett ofrivilligt stopp så låg vi bara ca en kvart efter minsta tid.
Dessutom så sås red vi efter att skon var ditsatt. Då gick vi även de sista 15km ensamma. Det verkar märkligt nog passa honom bättre.

Så passerade vi mållinjen.
Nu tyckte Monzan att vatten var en bra idé. Först drack han sin hink i snabbgroomen och när han ändå höll på så drack han upp sköljvattnet också. ... yummie!

Så slutligen slutbesiktningen då.
Pulsade 48 och inga anmärkningar på någonting - och så var vi godkända!

Å herrejösses va gott det var med mat sen. Både jag och Monzan mumsade för fullt.

Sen var det bara hemresan kvar.

Vi hade i alla fall tur med vädret!
Men trots alla missöden så har vi haft en härlig dag. Det känns skönt att vara igång igen :-)