För att hänga med i svängarna om vad som har hänt så måste vi hoppa lite i tiden.

Närmare bestämt till den 6 augusti 2017.

En dag som började så bra, men slutade i totalt mörker!

En dag med så mycket spretiga känslor att jag nu faktiskt väljer att bara delge fakta och en å annan minnesbild från den dagen.

Monzan skulle delta i Rimborittens 80km klass. Han var så fin     

Efter 73 ridna kilometrar så händer det som inte får hända. Vi går omkull! Med ett brak så slår vi i backen med hela vänster sidan. 

Vi bryter på banan och ska bli mötta av veterinär. Jag väljer att gå sakta mot tävlingsplatsen, men bakvägen för att det ska bli en kortare väg.

Vi gick och vi gick.

Monzan är sned som en ostkrok och vi linkar fram stöttande varandra efter bästa förmåga.

Jag minns uppförsbacken som tornade upp sig framför oss som ett berg och tårarna trängde fram ur ögonen. Hur f-n ska vi komma upp DÄR?

Där någonstans bestämde jag mig att ska det gå åt helvete så ska det iaf inte göra det i en jäkla uppförbacke, det får gå åt helvete nå annanstans. Punkt.

Jag släppte Monzan lös och gick själv bakom och puttade/stöttade honom upp för backen som inte var så enorm som den då kändes, men ganska lång och seg.

Strax efter uppförbacken möttes vi upp av en bil innehållande veterinär, tävlingsdomare och tävlingsledare. Monzan kollades upp och gemensamt beslutade vi att jag skulle fortsätta gå den korta bit som var kvar för att där gå direkt in till veterinär.

Jag är tacksam för det bemötandet och den hjälp vi fick på plats. Monzan blev undersökt och smärtlindrad för att kunna transporteras hem. Jag fick hela ekipaget utrustat med en chaufför vilket gjorde att jag kunde stoppa i mig en hel del smärtstillande och lösa lite praktiska saker redan på vägen hem.

Jag är också tacksam för hjälpen jag fick hemma i stallet. De såg till att Monzans box ställdes i ordning med extra allt och stöttade honom vid urlastning och in i stallet. De såg till att han drack ordentligt och att han fick maten serverad framför näsan.

Min veterinär kom ut dagen efter och styrde upp undersökningar och behandling. Bästa!

Själv fick jag finna mig i att genomgå en röntgenprocedur där jag tror att de kollade av varenda ben i kroppen. Men förutom blå, klämd och ett nackligament som än i dag spökar så var jag fit for fight!

Några dagar senare med Monzan under behandling och tankar som snurrade i huvudet så fattades ett beslut. Beslutet togs av ett förfluget ord från gubben. Först gjorde det mig förbannad, men efter att ha sugit på det en stund så kändes det rätt okej. Märkligt hur hjärnan fungerar   

Mer om det kommer....