Har landat i soffan och försöker sortera i huvudet. Ett virr varr av tankar.
Eftersom jag är som jag är och Monzan är inblandad så åker jag just nu känslomässig bergodalbana.
Jag försöker tänka positivt men föreställer mig nattsvart mörker.....
Bryt ihop, bit ihop och gör det som måste göras....check!
Jag är totalt värdelös på att vänta och inte riktigt veta. Att vara utan svar på ett problem gör mig .... vet inte riktigt vad det gör, men bra är det inte.
Just nu skulle jag kunna gråta - men det hjälper föga.
Bästa älskade vännen, om du ändå kunde prata....

Men nu har iaf bästa veterinären kollat upp den svarta pälsbollen och steg 1 av behandling påbörjad efter en sladdade tokfärd till apoteket innan de stängde.
Det är snorigt på vägarna minsann...

14-dagars medicinering....
Därefter steg 2.
Ibland känns 14 dagar som en hel evighet.

Tävlingssäsongen som kändes så lockande är kanske inte så aktuell längre. Men å andra sidan så skiter jag väl i den bara min bästa vän blir återställd.
Kanske blir den av - kanske inte.

Nu vill jag bara veta....
Ge mig tålamod!

Ähh va fan - jag tror jag bryter ihop en sväng ändå. Bara för att jag kan....