Det var ju inte då här vi tänkte oss. Men det var så här det blev....
Men vi är på bättringsvägen. Och jag säger vi fast var och en av olika anledningar.

Monzan promeneras för hand och tycker det är ganska trist att inte få springa.
Men han är ändå nöjd att få göra nånting.
Efter promenaderna står han 20 minuter med spikmatta. Efter 5 minuter ramlar underläppen ner och öronen ut....
Efter 20 minuter byts mattan ut mot täcke och han sträcker lite på sig innan han återgår att mumsa hö.
Lite i taget försvinner spänningarna.
Det går åt rätt håll =))