Då och då står ett dressyrpass på agendan.
Igentligen står det där oftare än vi utför det, men vi borde verkligen göra det när vi ska. Om det inte hade varit så tråkigt.

Idag var en sån dag som vi faktiskt gjorde det!

Det innebär på det stora hela att vi är mindre färgglada, uppför oss mera städat och rör oss i ett långsammare tempo.
Monzan har sedan sist någonstans tappat bort betydelsen av "städat" i sitt lexikon.
Medan han försökte komma underfund med betydelsen så fick han skritta.
Att ens tänka på en högre gångart är att be om problem.
Om ingenting funkar när man går - då funkar det inte heller när man springer.

Vi gjorde nämligen dumt nog ett försök innan hjärnan var ikopplad. Efter att ha rammat staketet och gått på bredställ över hela ridbanan övergick vi till skritt tills alla kontakter var i och kusen åter på kontoret.
Att bli arg i dessa lägen (*läs inte i några lägen) hjälper inte ett skit så det var bara att ratta runt, aktivera och vänta på avslappning. Den kom tillslut.
Det han levererade när det väl var läge var värt all väntan <3

Under vinter halvåret brukar det gå betydligt bättre. Kanske för att vi ägnar oss åt detta "dressyrande" mer frekvent då. Och då oftast med någon som står i mitten och styr upp det hela.
Och varför är det "roligare" att rida dessa pass då?

Dagens pass reds i min dressyrsadel. Jag är inte helt bekväm med den och använder den därför väldigt sällan.
Idag kändes den ännu mer fel. Och ja, problemet var ju uppenbart. Den ligger bra på Monzan MEN...den låg i bakvikt. Inte så märkligt då att jag sköts till något som påminde om stolsits.
Obekvämt. Check!
Paden som behövts tidigare åkte bort. Det blev bättre. Men utan pad är den aningens för vid.
En kil-pad skulle nog göra susen gissar jag. Och ev lite ny stoppning.
Så ännu ett par saker på "att göra" listan.

Det blir nog bra!