Vaknade upp igår med en axel som gjorde onödigt ont i vissa rörelser. Tänkte mig att det skulle gå över rätt snart eftersom jag inte kan minnas att jag gjort något speciellt för att den plötsligt skulle göra ont.

Tanken var rätt men ändå så fel. Axeln gör numera ännu ondare och jag vet fortfarande inte varför!

Så länge armen hänger rätt ner och inte belastas är allting frid och fröjd. Då kommer själva grejen - hur ofta har man armen hängande rätt ner utan att använda den!?

Svaret på det är; aldrig!

Det värsta är att jag inte ens kan säga var jag har ont. Ja, såklart i axeln, men exakt var i axeln det gör ont vet jag inte. Klämmer jag på den gör det inte speciellt ont. Men i vissa lägen och framförallt när den belastas med minsta lilla (t.o.m ett tomt hönät) då gör den ont. Så vad har man lyckats med då???

Men om man tänker sig för lite och använder den fungerande armen så går det att utföra saker ändå.

En ny stil när man mockar. Check!

Bär alla tunga, och inte tunga saker med den fungerande armen. Check!

Se till att kusen är hjälpsam när du gör iordning den för ett ridpass. Check!

Se till att kusen är lugn och harmonisk när du efter att på ett osmidigt vis kravlat dig upp och fått lite assistans med diverse saker. Fail!!!!

Vi har slarvat. Eller rättare sagt JAG har slarvat. Det där med dressyrridning är ju inte så skoj - men ack så välbehövligt - och där kan vi väl säga rent krasst att jag misskött mig. Med råge!

Att det är roligare att springa fort, långt och i det stora hela ganska rakt fram är vi överens om både jag och herr häst.

Idag gällde inte detta utan vi skulle ta det lite piano och mjuka upp oss.

Tack & hej sa Monzan. Mjuka upp dig kan du göra själv - jag ska springa fort och inte nödvändigtvis rakt fram! Å jag är mjuk för jag kan sprätta åt alla håll - samtidigt. Sådetså!

Tålamodsprövande - Check!

Jag fick ta till sjungandet. Och då är det illa  

Först gick han som en elvisp. Sen övergick vi till slingrande orm. Sen bara sprattlade det. *dubbel suck*

Så det blev till att snabbt tänka om.

Kusen fick galoppera! Och galoppera. Och galoppera lite till. Sen bytte vi varv och gjorde om proceduren.

Sen - se på fan - plötsligt fungerade kusens öron igen och vi kunde befinna oss på samma planet, på samma kontor och faktiskt trava på en stor åtta där det plötsligt gick att böja och ställa åt båda hållen. Möjligen i ett övertempo men det gick att hålla takten och med ett jämnt sug till bettet utan att spotta bort mig. Sidärja - tänk vad lite galopp kan göra   

Axeln kanske hade en annan åsikt. Den blev definitivt inte bättre - men inte sämre heller. Same shit liksom, så då är ingen skada skedd och kusen är nöjd och glad.

Nu har eländet mindre än två veckor på sig att bli bra. Och dressyrandet ska vi, *läs jag, skärpa till oss på. 

Arkivet från 2013 (ganska exakt 2-år sedan)