Detta kan gälla i flertalet olika situationer, men just i dag gäller det flygfän :-/
Öppnar man munnen i fel läge kan man ofrivillig få otäcka saker ner i halsen.
Fråga Stina, hon vet :-P
Irriterande små kryp....
Och dom kommer i flock!

Monzan är igång snurrad.
I tisdags kväll en jättekort skrittvända bara för att jag kunde, ville och fick =))
Igår en skrittvända blandat skog och grusväg i ca 40-minuter med sällskap av Stina/Babsan. Då var det soligt och skönt och jag red i t-shirt. Det var det inte idag!

Idag 45-minuter skog plus fram och avskrittning på grusväg.
Skogen har sina naturliga upp och nerförslut på stigar och i den slingan jag la oss att snurra på finns även en lite större backe. Den tog vi tre gånger.
Pulsmätaren på för att checka av att jag inte puttar igång han för hårt.
På Monzan har pengen trillat ner att han faktiskt får komma ut och röra på sig varje dag.
Första två utfördes visst i något slags chock tillstånd. Va!?!? Får jag????
Nu har chocken släppt och han är gamla vanliga frust och fnork hästen som alldeles för ambitiöst brakar fram i skogen för att hinna med så mycket som möjligt.
Och just backar är ju det roligaste som finns att få galoppera uppför. Nu blev han rätt purken eftersom dagens gångart skulle vara skritt.
De högre "skolorna" utfördes idag i höjd med brevlådan då han inte kunde hejda sig och bara var tvungen att få ur sig lite sprattel, bara för att han kan!

En bil hade stannat nere vid vägen och en av killarna i frågade.
-Är hästen vild?
Jag svarade att nejdå, han är bara glad.
Varpå killen menade att då ville han absolut inte se honom arg!
Haha, jag kan förstå vad han menade ;-)

Och pulsen då? Ja vi startade på 37 och när jag satt av låg den på 48.
Enda gången den steg ordentligt var när sprattlet skulle ut....
I backen steg den, men planade ut så fort marken planade ut. Vi fortsätter väl så här =)
Nu måste jag ha mat...pronto!

Klocka 8 i morse klev Monzan på släpet för en tripp till mälarkliniken. Med sig hade han sin slav (dvs mig), utrustad med en rejäl huvudvärk och Jossan som mentalt stöd till mig.
Resan dit gick smärtfritt (förutom mitt dunkande huvud som matades med alvedon) och under glatt pladdrande.

Väl framme skrevs han in, lastades ur och parkerades i en box.
Jag och Jossan tog en kaffe och förberedde oss för en lååång dag i väntans tider.

Han bara dricka mitt kaffe och sen var det Monzans tur i löpargången.
Springa var kul så det utfördes entusiastiskt med mig fladdrande vid sidan.
Böja ben och fram och tillbaka, fram och tillbaka tjohoo va lajbans!

Lite frågor om hur, när och vad vi upptäckt sist och vad jag hade gjort åt det besvarades efter bästa förmåga.

Sen kom det....

Ett ridprov!!!!

Ehhh va!?

Ett träns låg i bilen. Ett x-tra grimskaft snattades och en hjälm stor nog att rymma minst ett halvt huvud till lånades.
Okej!
En häst som vilat tre veckor ska visas upp barbacka med nå hempul till träns med mig i jeans och converse.
Hur tänkte vi där!?
Meningen var löpbandet men personalen som kunde sköta detta hade semester....
Sadel sadel var är du när jag behöver dig?

Så utanför gjorde jag ett graciöst *host* hopp upp på min krigare som stod redo med svansen på ryggen och näsborrarna stora som dasslock. Fnork!

Det går bra det här!

Jossan fick leda oss förbi ett gäng människor som hade tappat sina hakor utanför och glodde med stora ögon och varierande miner av förfäran.
Det kändes aningens vingligt och något för taggat...tjohopp!

Väl nere på ridbanan fick jag faktiskt lov att kliva av och släppa ut lite energi i lina (tillverkad av två ihopknäppta grimskaft).
Upp igen när veterinären kom och visade Monzan lite lugnt och städat i trav båda varven....phuu!

Och resultatet av det hela är...
Man kan inte behandla något man inte ser.
Troligen har det jag har gjort i kombination med vila gjort att det läkt ut. Eller så visar det sig när han snurrar igång igen.

Så nu ska han igång och på återbesök om 2 - 3 veckor. Då får vi se vilket håll det har gått!