Så kom fredagen där all planering slutade.
Det var dagen vi skulle bli kloka och veta hur, vad och varför.
Skulle Monzan vara hel eller inte!?

Vid 12-tiden klev Monzan på släpet och jag och Stina satte oss i bilen för att åka till Equierehab i kvicksund.
Mälarkliniken har mottagning där på fredagar och det passar bra då det ligger nära.
Väl framme så fick vi en box att häcka i och jag passande nyfiket på att glo runt lite då det faktiskt var första gången jag var där.

Hursomhelst så har vi sprungit, visat oss på lina, gjort ett ridprov (med sadel denna gång) i alla gångarter samt att kusen är böjd runt om.
Det var varmt :-P
Mitt i solen utanför var det +37. Det är inte behagligt om det samtidigt innefattar att man ska röra på sig. Och ska man röra på sig så ska man definitivt inte stanna. Det är då det kommer....
Fast Monzan tyckte det mesta var lattjo lajbans och värmen bekom honom inte det minsta. Orättvist!

Jag gillar veterinärer som är tydliga. Som säger vad som funkar och vad som inte funkar. Sådana som inte symtom behandlar utan inriktar sig på den verkliga orsaken.
En sån fick jag =))
Han frågade vad Monzan ska användas till och gav distansen tummen upp och körningen på stand by.

Istället för att behandla så är vi nu rådda till ett strikt tufft träningsschema.
Hur vida det kommer att se ut vet jag först efter första gången på vattenbandet.
Vilket första besöket blir nästa vecka med lite tur med tider.
Det kommer att bli verkligen intressant!

Så då var det bara att åka hem.
Och där någonstans blev allting fel...

Hem kom vi. Monzan blev avspolad och fick gå ut i hagen. Jag packade undan lite saker och mockade släpet.
Kom på att jag skulle ringa...och paniken var ett faktum!
VART VAR MIN TELEFON!?!?!?

Efter lite överläggning och hysteriskt letande kom vi fram till att jag måste lagt den på skärmen till släpet när vi lastade och sen bara satt mig i bilen och åkt.
Hur dum får man vara? Tydligen jätte :-/
Alla problem med detta ställde sig på kö i hjärnkontoret *suckar*.
Det var bara att backa undan släpet och göra en ny repa till kvicksund för en vild chansning att den kanske låg tappad längs vägen.
Att vår färd dit fick avbrytas i dingtuna och sedan göras om är en annan historia - men tillslut kom vi ändå på plats för att starta vårt sökande.
Det visade sig att en underbar människa hade hittat min telefon där vi stått parkerade, gissat att den tillhörde mig och lämnat in den <3 Tusen tack!
Jag fick tillbaka min telefon utan en skråma!

Så lättad och glad då vi åkte hem....igen!

För hem kom jag i princip bara för att vända. Lite fixande bara, sen styrdes bilen mot sala. Tillbringade kvällen gåendes hinder inför dagens maraton körning.
Det var oxå varmt.
Det var så varmt att sambon gick i kortbyxor. Det har väl inte hänt sen Sundsvall brann - om ens då! Under sker ;-)

När jag satt i bilen hem igen på kvällen fick jag en blixtrade huvudvärk och frös så jag hackade tänder.
Snörvlande, nysande och frysande checkade jag av hästarna innan jag stupade i säng efter en varm dusch.

I morse mådde jag mycket bättre och idag har vi kört maraton. Det var...gissa vad?
Varmt!

Och kvällen avslutades med Monzan på töm i alla gångarter. Check!