Veckan börjar som vanligt med en måndag och då slog vi till med en dressyrträning för Ylva.

Det var ett tag sedan sist så det var verkligen dax!

Vi började med att skritta ner till skräphögen och tillbaka för att någonstans på mitten råka ut för ett lättare hysteriskt utbrott över en liten samling pinne som låg mitt på vägen.

Det blev tvärnit, full fart bakåt och sedan en kringgående rörelse förbi denna otäcka tingest. När vi passerat den glömdes den bort!

För att plötsligt dyka upp på tillbaka vägen   !!!!!

Plötsligt hade jag en väldigt kort häst som med höga snabba benlyft och utstötande märkliga ljud snabbt tog sig förbi.

Uppvärmd och klar - check!

Lektionen gick förövrigt strålande. Undrade lite då och då om det verkligen var sprättben jag satt på eller om han blivit utbytt mot något annat. Men jodå, det var samma!

Det var så roligt att fatta att vi verkligen går framåt, utvecklas och blir starkare - trotts att det ibland känns som motsatsen. 

Igår var han dyr    (mera sånt tack!)

Ikväll så fick han på sig sele och vagn som han varit utan sedan debuten på tävlingsbanan.

Å nu undrar jag bara en sak...

Varför körde jag inte då som idag?

Vad tusan pysslade jag med då överhuvudtaget?

För om jag hade gjort som idag hade det gått tusan så mycket bättre!

Skitsamma igentligen för då var då och går inte att göra annorlunda. Det vi gjorde då räckte ju iaf   

Men det vi gjorde idag var sannerligen mucho better!

Så vad gjorde jag då?

Jag gav kusen mera töm, släppte fram han mera och höll i mig. Och plötsligt fick jag en kuse som det var lite tryck i. Han blev rundare i formen och följde tömmen bättre.

Han kunde t.o.m stå still i halten.

Nu förvandlades han ju inte till värsta dressyrhästen bara så där. Det finns massor kvar. Men för vår nivå så var det ett strålande framsteg och jag kan gråta en skvätt av lycka   .

I morgon stundar en vilodag med pälskraffs och sedan kör vi på med mera träning!

Arkivet =))